Endast giftiga däggdjur
Giftiga däggdjur är sällsynta och finns endast i tre däggdjursorder: Monotremata, Chiroptera och Eulipotyphla. Några primatarter föreslås också vara giftiga i naturen. Venomen som framställs av däggdjur är en heterogen grupp med olika kompositioner och olika åtgärdsformer. Det kan handla om en guidad rundtur för att ungarna ska bli bekanta med sin omgivning. Eller så är karavanen på väg att lämna boet.
Djuren kan ha blivit störda och söker efter en ny boplats.
Giftiga djur – Wikipedia
Inte ens om man lyfter upp honan släpper ungarna taget om varandra. Detta märkliga beteende är vanligast hos några sydeuropeiska arter, men förekommer även hos vår vanliga näbbmus. Näbbmössen är inga gnagare. Liksom mullvaden hör de till insektsätarna. Den långa nosen, näbben, beror på att skallen är utdragen och platt. Medan gnagarna har långa, mejsellika framtänder och ett mellanrum mellan framtänderna och kindtänderna, har näbbmössen en sammanhängande rad av skärande tänder.
Näbbmössen är den enda däggdjursgrupp som saknar så kallade okbågar. De har mycket små ögon och öron, och pälsen är sammetsartad. En annan skillnad är att näbbmössen har fem tår på framfötterna jämfört med gnagarnas fyra. Min kollega Ulfur Arnason vid Lunds universitet jämförde nyligen arvsmassa från gnagare och insektsätare. Han kunde då konstatera att näbbmöss står så långt från gnagarna att de i själva verket är mer släkt med katt än med råtta!
Men det är sällan man ser levande näbbmöss. Vanligen håller de till i skogsmarkens förna, i mossa eller i högt gräs. Däremot kan det vara lättare att uppfatta deras höga läten, förutsatt att man har någorlunda unga öron, särskilt då djuren konfronteras med varandra under försommaren. Ibland hittar man döda näbbmöss inomhus på sommarstället eller på en skogsstig. På vintern händer det att näbbmöss håller till under fågelbordet och äter talg som har ramlat ner på marken.
Har man tur kan man få se dem springa uppe på snön eller fångade i ett hjulspår. Följer man ett näbbmusspår slutar det vanligen i ett litet hål i snötäcket, men ibland har kylan och hungern tagit överhanden. Då hittar man djuret dött vid spårets slut. Denna forskning gäller vanlig näbbmus.
Deras honor är parningsvilliga bara några få timmar var tredje vecka. Men då är de på hugget. Även andra näbbmöss är promiskuösa. En stor art som lever i tropiska Asien och Afrika studerades i fångenskap. Inom loppet av två timmar hade en av honorna hunnit para sig gånger, och det skedde med åtta olika hannar. Varför denna utsvävande levnadsstil? Kanske är det ett sätt att minimera risken för inavel. Eftersom honan kan ha svårt att känna igen sina släktingar, minskar på detta sätt risken för att alla hennes ungar har en nära släkting till far.
Samtidigt ökar chansen att hon stöter på en hane med särskilt gynnsamma arvsanlag, som gör att åtminstone någon av ungarna överlever hösten och vintern. Dödligheten bland näbbmöss är stor under den kalla årstiden.
Giftigt däggdjur
I naturen består födan av allt animaliskt som näbbmössen kan komma över. Köttresterna efter en älgslakt ute i skogen kan livnära traktens näbbmöss under lång tid. Vanligen får de dock nöja sig med insekter och deras ägg och larver. Andra djur som spindlar, sniglar, gråsuggor och maskar går också bra. Vanlig näbbmus gillar främst daggmask, medan dvärgnäbbmusen föredrar myrpuppor och små insektslarver. Näbbmöss dör unga.
De som har turen att överleva en vinter klarar sig inte fram till nästa. Redan vid 12 till 13 månaders ålder dör de av ålderdomssvaghet. Tänderna är nedslitna, pälsen är nött och svansen hårlös. Unga näbbmöss är ganska lättfångade byten för vissa fåglar, exempelvis ugglor, som är deras främsta fiender.