Barfota maratonlöpare
Alla pratar om barfotalöpning, men innan du hivar iväg skorna finns det en del att fundera över. För är det egentligen så smart att springa barfota? Torbjörn Sköldefors har tittat på några myter om barfotalöpning och jämfört dem med aktuell forskning. Löparskor med kraftig dämpning är har påståtts minska skadorna. Men att stötarna i nedslaget är ett problem har svagt stöd i forskningen. Är det då bättre att springa i minimalistiska skor eller helt barfota?
Vad ska motionären välja? Under flera decennier har stora sportskoföretag arbetat med att hitta lösningar för att dämpa stötkrafter och för att undvika skadlig pronation när man springer. Lösningarna består av allt från olika dämpningsmaterial i sulorna till strukturer för dämpning eller rörelsekontroll. Forskningen är däremot inte entydig om att stötar och pronation verkligen leder till större skaderisk.
I motsats till den utvecklingen har det kommit en ny våg av skor med extremt lite dämpning och stöd. Dessa så kallade minimalistiska skor har funnits på marknaden i cirka tio år. Vilka för- och nackdelar har de? Och vem ska använda dem? Under talet kunde de första precisa och pålitliga kraftplattorna användas i välutrustade biomekaniska laboratorier runt om i världen. Med hjälp av dessa plattor kunde man mäta reaktionskraften när kroppen är i kontakt med golvet, det vill säga under kontaktfasen av ett löpsteg.
När dessa krafter analyserades för första gången såg man att kraften kunde vara mellan gånger kroppsvikten. Kanske ännu mer spännande var att man såg en kort, brant del av kraftkurvan i början direkt vid hälisättning.
Barfotalöpning och dess nytta
Detta kallades för impact-kraften. Den ansågs, till stor del intuitivt, vara skadlig. Forskare antog att sådana snabba stötar kunde ligga till grund för en hel rad skador, framför allt i fot- och knäleder.
Den andra stora drivande faktorn i utvecklingen av löparskor har varit rörelsekontroll. Det gäller framför allt den rörelse som kallas för pronation, då fotleden vickar inåt vid hälisättningen. Pronation ansågs höja skaderisken för en hel rad skador, till exempel kronisk hälsenssmärta, knä-, höft och ryggproblem. Många skokomponenter utvecklades för att förhindra pronation, såsom uppbyggnaden av insidan av skon eller hårdare material under insidan av foten.
Men samtidigt som relationen mellan stötar och skador började ifrågasättas, började forskarna även se att det inte fanns någon tydlig vetenskaplig evidensen för att pronation skulle vara skadeframkallande. I en studie om hur mekaniska förändringar på skor påverkar rörelserna i de många små leder som finns i foten, visade forskarna att sådana antaganden inte behöver stämma. Rörelserna registrerades med hjälp av markörer på metallstift som hade borrats in i åtta olika ben i foten.
Ett kamerasystem filmade dessa markörer och forskarna kunde beräkna den tredimensionella rörelsen av varje ben i förhållande till de andra. Testpersonerna fick gå och löpa med skor som hade vanliga sulor och i skor med sulan delad i en främre och bakre del. En generell regel är att inte byta till skor som skiljer sig mycket från dem du är van vid att använda, och att direkt springa långa sträckor i dem. Kroppen behöver vänja sig med den nya belastningen.
Min läslista
Förväntningen på experimentet var att den delade sulan skulle tillåta mycket större rörelseomfång i fotleden än den hela sulan. Resultaten visade dock att det inte fanns någon statistiskt signifikant skillnad i rörelseomfång mellan skorna. Ett tydligt bevis på att foten, eller kroppen, inte behöver följa det som vi tror att en modifiering av skorna ska tvinga den till. I samband med att fördelarna med stötdämpande, rörelsekontrollerande skor började ifrågasättas kom en ny trend.
I boken Born to Run från beskrivs barfotalöpningens fördelar, utifrån det faktum att människan genom hela sin evolution har gått och sprungit barfota. Trenden med barfotalöpning ledde sedan till ett stort antal skor som på ett eller annat sätt skulle likna den bara foten. Dessa skor kallas för minimalistiska. De kännetecknas av att de är extremt lätta, inte har någon eller en minimal dämpning och rörelsekontroll, och de saknar eller har en minimal höjdskillnad mellan sulan under hälen och framfoten.
Det visade sig att barfotalöpning till stor del eliminerade impact-kraften. Men barfotalöpning framkallar oftast även en annan löpteknik — framfotalöpning. Det innebär att man landar på framfoten istället för att sätta i hälen först i löpsteget, vilket dämpar impact-kraften. Det ändrar dock även andra biomekaniska parametrar, till exempel den så kallade GRF-hävarmen mellan fot- och knäleden. Kraftvektorn framför fotleden betyder att vadmuskulaturen och hälsenan utsätts för större belastning än i traditionella löparskor med bakfotsisättning.
Däremot minskas kraftens hävarm till knäleden, vilket betyder att knäleden utsätts för mindre belastning.