Charles darwins resa till galapagosöarna
Galapagosöarna, september Efter avsevärda utforskningar i Sydamerika nådde Beagle Galapagosöarna i september Darwin fascinerades av sådana konstigheter som vulkaniska stenar och jättesköldpaddor. Han skrev senare om att närma sig sköldpaddor, som skulle dra sig tillbaka in i sina skal. När Hennes Majestäts tiokanoners brigg Beagle efter en rad förseningar den 7 december äntligen lämnade Portsmouths hamn, befann sig ombord åtminstone en person garanterat utan sjövana, den årige Charles Robert Darwin.
Han var en ung fältbiolog utan akademiska meriter inom naturvetenskap. Hans uppgift var i första hand att utgöra trevligt sällskap åt briggens kapten, Robert FitzRoy, och i andra hand att insamla stenar, växter och djur på de olika platser som Beagle skulle besöka under den världsomsegling som inleddes denna blåsiga decemberdag. Trots eller kanske tack vare alla dessa prövningar steg han i land i Falmouth på den engelska kanalkusten den 2 december som.
Han har redan då börjat utveckla den teori om arternas uppkomst, vars effekter skulle tränga långt utanför den biologiska vetenskapen, låt vara att han inte vågade offentliggöra den förrän 23 år efter landstigningen. Under första halvåret styrde kapten FitzRoy sitt lilla fartyg norrut längs Sydamerikas västkust, för att, när han kommit upp till Ecuador, gira västerut och låta den stora ekvatoriella havsströmmen underlätta seglatsen över Stilla havet.
Den 15 september siktades vad som då kallades Chatham Island men numera heter Isla San Cristóbal i Galápagosarkipelagen. De följande fem veckorna ägnade man sig åt att kartera kusterna runt de viktigare av Galápagosöarna för att den 20 oktober sätta kurs västerut med Tahiti som nästa etappmål. Under sina strandhugg samlade han emellertid flitigt in växter, djur och stenar samt gjorde detaljerade observationer, som han med största noggrannhet skrev ner i sin dagbok.
På talet fanns ingen annan förklaring till dessa fenomen än gudomlig skapelse enligt beskrivningen i Första Mosebok. Inte bara teologerna utan också de allra flesta naturvetare opponerade sig mot dessa okristliga idéer. En viktig vetenskaplig invändning var att ingen hade kunnat föreslå någon mekanism som skulle kunna driva den process som påstods alstra livets mångfald och organismernas anpassningar. När Darwin gav sig i väg på sin världsomsegling, accepterade han föreställningen att jorden var ung och att varje art en gång hade tillkommit i en gudomlig skapelseakt och därefter aldrig förändrats.
Om han någon sjösjuk timme ombord på Beagle tvivlade på dessa trossatser, berodde det nog på att han läste en nyutkommen lärobok i geologi av Charles Lyell. Där hävdar författaren att jorden är oerhört mycket äldre och dess yta långt mer föränderlig än den gängse uppfattningen. I själva verket, skrev Lyell, talar allt för att jordens yta är stadd i ständig förändring till följd av vulkanaktivitet, erosion och andra geologiska processer.
Likartat förhöll det sig med elefantsköldpaddorna — den verkliga sinnebilden för Galápagos sällsamma djurvärld. Folk som bodde på Galápagos berättade för Darwin att de på utseendet kunde avgöra från vilken ö ett visst sköldpaddsskal härrörde. Snarlika men inte identiska — samma mönster som hos härmtrastarna. En annan sak som Darwin fäste stort avseende vid var att de allra flesta växt- och djurarter som han iakttog på ögruppen ägde sina klara motsvarigheter på Sydamerikas fastland.
Varför detta, om alla arter tillkommit genom en gudomlig skapelseakt?
I Darwins fotspår
En enda art som splittras i ett flertal, som var och en anpassas till sin ekologiska nisch — erbjuder inte denna modell en långt mer tillfredsställande förklaring till arternas utbredning inom Galápagosarkipelagen? Och varför inte i hela världen? Detta är första gången som Darwin uttryckligen påpekar betydelsen av en alldeles speciell fågelgrupp, geospizinerna eller markfinkarna, sedermera omdöpta till darwinfinkar, för sina nyvunna insikter i den evolutionära processen.
Efter det att Darwin i oktober återkommit till England anförtrodde han sin fågelsamling till John Gould, ornitolog vid British Museum i London. När Darwin och Gould i mars sammanträffade på museet och Gould lade fram resultatet av sina studier av fågelsamlingen, hade detta djupgående inverkan på Darwin. Enligt Ernst Mayr, ledande evolutionsbiolog och biologihistoriker på talet, bidrog Goulds analys i högsta grad till att övertyga Darwin om att han verkligen var på rätt spår.
charles darwins resa till galapagosöarna1
Inget behov fanns längre att kalla in någon övernaturlig kraft för att förklara livets mångfald. Denna process, som saknar såväl strategi som taktik, kallade han naturligt urval. Individer med de speciella anlag och egenskaper som i genomsnitt ger dem ett större antal avkomlingar än andra individer kommer därmed att öka i frekvens i populationen, medan andelen individer med alternativa anlag och egenskaper minskar. Vilka egenskaper som avgör de individuella skillnaderna i fortplantningsframgång varierar från art till art.
Det kan röra sig om bättre skyddsfärg, en förfinad hormonell mekanism eller ett mer förföriskt doftämne. Alltsedan Darwin besökte Galápagos har darwinfinkarna fortsatt att locka till sig evolutionsforskare med olika frågeställningar. Strax före andra världskriget tillbringade David Lack, en brittisk ornitolog som spelade en viktig roll inom talets evolutionsbiologi, fyra månader på öarna och hann åstadkomma den första moderna analysen av finkarnas systematik och ekologi.
Under kriget arbetade Lack med radarspaning mot tyska bombplan och blev av bara farten föregångsman också inom flyttfågelforskningen! Det är för övrigt dess titel som gett darwinfinkarna deras numera allmänt vedertagna benämning. Få forskningsprojekt kan mäta sig med detta med avseende på den detaljskärpa varmed urvalskrafternas växlande inverkan på den evolutionära processen har kunnat följas i ett naturligt djurbestånd.
Evolutionsekologisk forskning fordrar i vissa fall långvariga insatser för att bära mogen frukt. För sin forskning valde paret Grant två av de minst människopåverkade av Galápagosöarna. Den ena är Genovesa som har fördelen att ligga så fjärran från andra öar att dess finkar i praktiken kan betraktas som isolerade. Ett av de problem som forskarna därigenom kunde tackla gäller hur genetisk variation vidmakthålls i en fåtalig population.
Rosemary och Peter Grants studier visade att det i varje fall delvis beror på att finkpopulationen periodvis splittras i sinsemellan helt eller delvis isolerade underpopulationer som sedan åter förenas, endast för att vid något senare tillfälle återigen splittras, kanske i ett nytt mönster. I de isolerade underpopulationerna uppkommer och bevaras en del genetiska nymodigheter, som efter beståndsfusionen kan spridas i hela beståndet.
En annan mekanism som befanns bidra till att bibehålla den genetiska variationen är att en viss hybridisering och därmed genutväxling sker mellan olika finkarter.