Hur drabbas sverige av försurningen och varför
Försurningen har minskat i hela landet. pH-värdena i nederbörden har ökat och nedfallet av försurande svavel har minskat med ca 80 % under de senaste 25 åren. Nedfallet har minskat mest i Sydsverige vilket inneburit en utjämning mellan norr och söder. Information om kalkning och biologiska effekter av försurning i sjöar och vattendrag.
Vad orsakar försurning?
Försurning innebär att vattnets pH-värde minskar över tiden. Försurningen kan vara orsakad av naturliga processer eller av människans aktiviteter.
Den naturliga försurningen är en långsam process som påbörjades efter den senaste istiden. Efter isavsmältningen minskade långsamt mängden basiska ämnen i marken till följd av vittring, urlakning och upptag i vegetationen. Dessutom tillfördes vätejoner från växternas näringsupptag samt naturliga syror från nedbrytningen av växtmaterial humusämnen. Dessa processer medförde en naturlig sänkning av pH-värdet i marken och i sjöar och vattendrag.
I jämförelse med den naturliga försurningen uppvisar den som orsakats av människan ett betydligt snabbare förlopp. Människans bidrag till försurningen är främst orsakad av utsläpp vid förbränning av kol och olja men även det nutida intensiva skogsbruket bidrar. Svavelnedfallet har minskat kraftigt under de senaste 20 åren, framför allt i södra Sverige. Data kommer från EMEP. Kol, olja och naturgas benämns fossila bränslen.
Fossila bränslen innehåller en mindre mängd svavel. I samband med förbränning frigörs svavel i form av svaveldioxid SO2. Om rökgaserna inte renas sprids svaveldioxid till atmosfären där den omvandlas till svavelsyra, vilket sänker pH-värdet. I atmosfären kan de sura ämnena transporteras hundratals kilometer innan de når marken med nederbörd och vindar. Kvävets roll i försurningen är mera komplex. Kväveoxider NOx släpps ut vid all typ av förbränning, vilket beror på en reaktion med det kväve som naturligt finns i luften.
Kväve når marken i form av nitrat NO3 , vilket är ett begärligt växtnäringsämne. Kväveoxider bidrar därför bara till försurning i ett läge där vegetationen inte förmår att ta upp mera kväve. Detta brukar benämnas kvävemättnad. Indirekt kan dock kvävets gödande effekt bidra till försurning via en ökad tillväxt av skog.
Försurning av sjöar och vattendrag
Kvävemättnad leder till läckage av nitrat ut till sjöar och vattendrag. Även i områden med högt nedfall av kväve är nitrathalterna i ytvatten förhållandevis låga. Endast i sydvästra Sverige finns områden där kväveläckaget bidrar till försurningen. När träden växer behöver de näringsämnen och vatten. De viktigaste näringsämnena utgörs av kväve, fosfor, kalium, kalcium och magnesium. Näringsämnena tas upp i form av joner.
Vid upptag av positivt laddade näringsämnen avges vätejoner, vilket innebär att trädens tillväxt försurar marken. I en skog opåverkad av skogsbruk pågår ett naturligt kretslopp av dessa ämnen. När barr, grenar och stammar bryts ned återförs näringsämnena vilket återställer markens basmättnad. Utsläppen av svavel tog fart efter andra världskriget och ökade fram till andra halvan av talet. Under talet minskade utsläppen främst inom Västeuropa.
I Östeuropa skedde den största minskningen under talet. Efter år har minskningstakten avtagit. Sedan har utsläppen i Sverige minskat med mer än 90 procent och med mer än 70 procent i Europa. Minskningen beror på flera faktorer. Övergång till bränslen med lägre svavelinnehåll naturgas och effektivare rening är de viktigaste faktorerna. Genom att behandla rökgaserna med kalk kan mer än 90 procent av svavelinnehållet renas.
Svavelhalten i olja kan också reduceras i samband med raffineringen av råolja. Utsläppen av kväve har, varken i Sverige eller i Europa, minskat i samma omfattning som svavelutsläppen. Sedan har de europeiska utsläppen av kväveoxider minskat med cirka 35 procent och utsläppen av ammoniak med cirka 25 procent. Utsläppen av kväveoxid kommer till en betydande del från fordon.